Med konsten och våren på Konstfack

Konst fack

När vårutställningen på Konstfack öppnar 2009 sker det under massmedias belägring och mullrande. Mer än hälften av skriverierna handlar om Anna Odell och andra konstnärer som provocerat. På jakt efter hur konsten idag ser ut genom elevernas ögon och vad Anna Odell-affären egentligen har inneburit kan man konstatera att här finns mycket annat intressant att se. Men konstskolorna hukar i snålblåsten från kritiken.

Det är pressvisning och vi väntar vid bordet med de obligatoriska vattenflaskorna och frukten. Så börjar det, och representanter för pressen, i princip alla, rutchar till höger in i gångarna för att komma fram till Anna Odells kandidatverk som av någon anledning ställs ut separat från övrigas, långt inne i korridorerna bakom verkstäder och bibliotek (resterande cirka 10 procent av pressen går istället framåt för visning av den övriga utställningen).Vi ilar i rad mot målet bakom vår vägvisare.

Konstfack skryter i sin presentationsbroschyr med att vara Sveriges största och mest varierade konst och designutbildning. ’Konstfack ger dig verktyg att förändra världen’ säger rektor Ivar Björkman när han intervjuas här, och förklarar att studenterna kommer att vara experter på att tillfredställa samhällets behov av meningsfullt skapande, kommunikatörer och transformatörer av trender och förändringar inom mindre kunskapsföretag.

Vad konst egentligen är har många försökt reda ut och det har låtit olika under århundradena. Det vi idag kallar konst fick sin form så sent som under 1700-talet när konstvetenskapen och dess teorier om det estetiska och sublima sattes på pränt.

På senare tid har konstbegreppet förändrats och nu anses konsten kunna vara vad som helst. Konceptteorin, där idén som bar upp verket var det väsentliga, före själva den fysiska och materiella utformningen, bröt nya stigar i konstdjungeln. När Marcel Duchamps 1917 ställde ut en signerad pissoar under dett passande namnet ’Fountain’ var det en vattendelare och den senare modernistiska och postmodernistiska konsten kom ofta att vara idébaserad.
Performancekonsten var vanlig under 70-talet som också innehöll mycket politisk konst.

Safe_slutIdag ser den politiska konsten kanske ut som produkten ’Abort n’go ’ av Cristine Sundbom, en produkt för kvinnor i farten eller som i projektet ’Safe slut’, lösningen på hur du både kan vara en ’slut’ och ändå safe, av Thérèse Kristiansson (som visar hur man partajar i grupp endast iklädd kroppsmålning!).

2007 lanserade Konstfack ett mastersprogam där eleverna ska få vida ramar för samarbete över programgränserna med individuellt utformade studier i förhoppning om att skapa en ännu mer experimentell anda på skolan. ”På sistone har vi också märkt att många elever arbetar gränsöverskridande, det vill säga med andra hantverksmässiga uttryck än vad deras utbildningsprogram handlar om”, säger Elisabeth Nordvall bakom pressbordet.

Big _block _beauty

Magisterutställningarna är kanske som väntat de som intresserar mest. Mitt framför entren ståtar dock Daniel Anderssons kandidatarbete, en knallrödlackad gigantmotor, en massiv reproduktion i metall, en fetisch att tråna efter, överväldigande och, som man sedan trots de perfekta detaljerna upptäcker, förvånansvärt ofungerande.

ba_iafd_beata_back_01_lSom gammal containerletare fastnar jag också framför kandidaten Beata Bäcks fantasieggande möbler, återvunna och uppbyggda i nya former som hon också kallat ’ÅTER´. Nya nästan skulpturala formationer har bildats av välbekanta stolar och hyllor med år på nacken. Går de att sitta på?

Henny Linn Kjellberg har hängt upp sin skulpturala skapelse av benliknande keramik och vita snören i taket, som en mobil av repstegar klättrandes uppåt. Associationer som benknotor ger det hela ett nästan sakralt drag och man förlorar sig i vindlingarnas olika vinklar i detta repstegshus.

henny_linn_kjellberg

Så till Anna Odell som har fått stå pall för mycket den senare tiden. Efter att hon avslöjat att hon upprepat ett eget självmordsscenario för ett antal år sedan har väl kritiken från massmedia mildrats men bloggkommentarer och insändare är fortfarande hatiska. Statliga sektorn, genom överläkare Eberhart och flera politiker kan fortfarande inte se något förmildrande i hennes verk och hon blev nyligen åtalad för falskt larm, våldsamt motstånd och oredligt förfarande.

Tråkigt nog både för henne och konstvärlden verkar inte heller hennes färdiga presentation uppfylla de uppskruvade förväntningarna; hennes verk är inspelningar av hennes iscensättning av självmordshotet på bron och ett samtal med ansvarig läkare när hon avslöjar sitt syfte dagen efter. Till detta har hon lagt utdrag ur journaler och polisrapporter, men slutintrycket är distanserat och inget som direkt talar för hennes påstående att psykiatrin skulle vara för maktfullkomlig i sitt agerande. Tyvärr, eftersom mitt eget intryck och även före detta patienter och anhörigas åsikter tyder på att slutenvården borde öppnas upp för granskning. Att hon trampat på en öm tå  hos psykiatrin verkar dock ganska tydligt.

Anna Odell

Att som Anna Odell använda en metod som ligger nära journalistiken ( jämför med Gunther Wallraff) och socialantropologin, dock utan dess krav på formalia och fakta, kan också ses som ett sätt för kontvärlden att hävda sin nyttighet. Efter idékonst som för många uppfattas som, vänlig sagt, rena lekstugan, kan då konsten återupprätta sig och hävda att den faktiskt är nyttig och kanske till och med nödvändig – något konstnärer alltid hävdat men få talar högt om just nu. Istället är bloggarna fyllda med avsky inför slöseri med skattemedel, lögner och konst som är ’skit’ och frågan är om konstvärlden inte borde ta sig i kragen för att föra fram sin verklighet istället för att förskräckt och lite ’von oben’ huka i buskarna.

Den gränsbrytande konstnären, revolutionären och avantgardisten som ifrågasatte allt gammalt, var en typ som uppstod ganska sent i konsthistorien, vid 1900-talets början, även om föregångare har funnits som Michelangelo som såg sig ha ett gudomligt och inspirerat uppdrag i konstens namn.

Ett svenskt exempel är konstnären och professorn Lars Vilks (läs hans intressanta site om konstens historia) som också har varit i blåsväder; hans svartbygge av drivved, Nimis, trotsade svensk byråkrati år efter år och hans skiss till rondellhund med profeten Muhammeds huvud åstadkom ett rytande i den muslimska världen efter Muhammedteckningarna. Carl-Johan de Geer blev också känd för att ha åtalats när han skrev ’ kuken ’ på svenska flaggan och på konstfack finns hans efterförljare Oscar Guermouche som plitat ner svenska jägarförbands våldsamma och rasistiska sånger på blågula flaggor, en magstark upplevelse däe hela väggen fyllts med flaggor med verser i rött. Som oinvigd är det svårt för att inte säga obegripligt att tro att detta förekommer 2009.

Åsa_eliessonFlera fina personliga installationer finns. Sara Nordangård som speglar sin dyslexis snårskog mellan björkträd och ihopknölade skrivpapper till gökurskokoo:n och Åsa Elieson vars drömlika och hotfulla installation om sin inre trädgård kan ses genom att sticka huvudet genom ett hål i en pappersvägg. Framför oss avgränsar en vägg av fönster och en gåtfull video spelas upp ; vad är egentligen begravt här?

När jag kommer in i salen längst in där masterseleverna huserar hör jag en plonkig discodänga som påminner om smurfhits loopa i ett bås. En snabb titt avslöjar en hemmagjord video med, som det liknar, Lisa och Janne från grannhuset som dansar en besynnerlig dans kornigt inspelat hemma i garaget.

Men den förföljer mig, längs hela rundan jag gör, medan jag tittar på flaggkonstverk och annat allvarligt. Tillslut är jag tvungen att återvända och studera i detalj – och då ser jag den, caramelldansen, ett fenomen som spelas in av glada amatörer och laddas upp på youtube som ett kedjebrev av danskommentarer.Caramelldansen Som en av de få utställarna som arbetar med internet har Magdalena Nordin med sin knäpproliga video träffat mitt i prick. Hennes kommentar till nätet, en för många okänd värld, befolkad och älskad av sina invånare jorden över och i ständig tillväxt, får knyta ihop konstsäcken för idag, och jag går hem småleende, till caramelldansen, en ironisk dans vi alla dansar ibland fast med kärlek.

Se Caramelldansen på: http://www.youtube.com/watch?v=jBotvPioel4

Jenny Sjökvist

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Jenny

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s